| Johan (Janne) Vikström. Bonde, Hemmansägare. Född 1838-04-20 i Brattbäcken, Tåsjö (Z). Levde i Brattbäcken, Tåsjö (Z). Död 1931-01-28 i Brattbäcken, Tåsjö (Z). |
| Biografi: | |
|
(notis 3/2 1931) I en ålder av nära 93 avled i onsdags efter en kort tids
sjukdom en av Tåsjö sockens äldsta invånare, f. hemmansägaren Janne
Wikström i Brattbäcken. Närmast sörjande är syskon och syskonbarn.
På samma gård där han nu slutit sina ögon såg J. W. först dagens ljus, under
Karl XIV Johans regering. 1877 övertog han hemmanet vilket han skötte till 1924.
I sin ungdom var Wikström med om de långa resorna efter häst till Stockholm,
med honom bortgick troligen den siste av socknens "sörkörare".
Den gamles själsförnödenheter var in i det sista ogrumlade och ännu för ett par
veckor sedan kunde man se honom taga sin obligatoriska promenad skjutande
den trogna sparkstöttingen framför sig. Lugnt som han levat, skildes han hädan,
mätt på dagar. Honom beskärdes att slockna sakta, liksom ett ljus, det där det
icke blåses ut, men brunnit helt sakta ner. Frids över hans minne.
(O. D., något förkortat, RG) Intervju med Johan "Janne" Wikström i samband med hans 90-års dag den 20 april 1928. - Tåsjöbrev till Sollefteå Bladet - Farbror Janne fyllde 90 år häromdagen. En dylik ålder är ju blott ett fåtal beskärd att uppnå. Jag knackade alltså på dörren till hans stuga och steg in för att gratulera och språka litet med åldringen. "Födelsedagsbarnet" befann sig som vanligt beundransvärt väl. Ögonen glimmade blanka och kinderna buro "hälsans rosor", gestalten var reslig om ock en smula böjd, stämman fyllig och stark. Inne i kammaren stod kaffebordet dukat. Det väntades tydligen främmande. Vi slogo oss ner. "Jag har den äran, farbror! Hur känns det att vara 90 år?" "Tack, tack! Det river å -----" "Det var inte i går Ni såg Brattbäcken för första gången. Ni är ju född här i byn?" "Javisst, och det på den här samma backen. Stugan stod där" -- han pekar ut genom fönstret -- "men hon är riven för länge sedan." "Mycket har väl förändrats på de här många åren?" "Jo men! Där nu är åkrar och ängar, växte skogen. Den gick ända fram till byvägen. Skogen ja, den satte man litet värde på då. Men ändå var det bättre tider än nu. Inte var skatterna på långa, långa vägar så hög. Och sedlarna var banco, nu har ju staten många miljoners skuld." "Farbror har varit med under fem konungars tid, Karl XIV Johan dog ju inte förrän 44 --- då var Ni redan stora karlen, 16 år, eller hur?" "Karl Johan, ja. Det var nog en bra kong, det. Han var svår på att kriga. Kejsar Napoleon lär ha sagt, att han ångrade bara två ting: att han skiljde sig från första drottninga --- och från Karl Johan. För si generalen hade fått ett hertigdömme eller storfurstendömme --- Finland tror jag det var --- och när han blev kong i Sverige, måste han gå ifrån det. Millerti villa han ha rätt för det, och då började han kriga mot kejsaren i Frankrike --- --- ---" Gubben har talat sig varm och blir allt ivrigare. "Jag kände en båssman --- Edman het han, han bodde hos mig en tid --- som varit med i kriget mot Napoleon. Där gick det hett te, må du tro. Kejsarn blev besegrad och måtte gå unna; till slut stängde han sej inne i Paris och lade tjocka järnbommar för stadsporten, och murarna var omöjliga att ta sig över. Några man försökte lyfta undan bommarna, men de blev genast dödade. Då började Karl Johan skjuta med kanon på porten. Men tänk, den var så ofanteligt hård, att kulerna studsa tebaka rätt in i mönninga igen. Till slut råka han då nöckelhålet, och se'n var det klart förstås. Karl Johan lät nu ladda sina kanoner med två kuler i bredd med en kätting imella och brassade på längs Storgata, som var alldeles full med fiender. En kan tänka sig hur det gick. När svenskarna stormade in forsade blogen överallt och gick högt opp på hjulen av kanonvagnarna. Ja, det låter änna otroligt, men Edman var själv med, och han talade om'et för mej. Nog var Karl Johan doktig på att kriga. Men när han blivit kong i Sverige höll han fred alltjämt." "Ja, det är nog bäst att få sitta i lugn och ro på sin gård. Men farbror har ju varit ute och rört på sig ibland efter vad jag hört. Stockholm --- --- ---" "Ja, jag var väl en 25 år, när jag körde söderut med lass första gången." "Till huvudstaden var inte nästgårds väg då ---" "Nej men! Det tog oss nog en par-tri veckor. Nå'n vecka gick åt för att sälja fågeln, och så var det sjuttiofem mil tebaka." "Laståk måste ju skynda långsamt. Men vanliga resande färdades väl snabbare!" "Ja, di for med diligenser, stora åk med plats för opp till 12 personer och med 2-4 hästar för. Mellan Upsala och Stockholm var det en väldig trafik, men vägarna var breda och bra, så man kunde möta ledigt utan att köra på sidan. Lass på lass drog mot Stockholm med kött och ägg och smör och tocke. Allt måste ju fraktas efter häst, för järnvägar fanns inga. Den första, som jag vet av, var en bit mellan Falu koppargruva ner till Gävle. Jag minns i Rotebro var så tjockt med folk, så det var rent farli. Mycket skojare, tattare di kallar't, var i farten där. Di var svår på att slåss, så vi tordes inte gärna skälla på dom. Men dokto springare hade di. En gång fick jag sällskap med en snickar, Örnblad het han, som hade hundra kronor i respengar. Han kunde ju ha tagit diligensen men tyckte väl det blev billigare att åka med oss. När vi rasta första kvällen i en bondgård, bar folket in halm i köket för oss att ligga på. Men då sa snickarn att han var inte van vid tocke; 'Ska jag ligga som svina, ä dä fäll bäst jag går ut i lagår'n medessamma' 'Håhå ' svarte moran, 'har han bara det som klingar, nog har jag det som springer', och så sprang hon opp och bädda åt oss i gästrummet. Och där låg vi fint värre och bara femti öre kosta det. Men annars var det att ligga på halmen på golvet, och trångt kunde det nog bli ibland, så man knappt tog sig fram till sin plats --- karar fulla golvet." "I Stockholm såg farbror kanske Oscar I och Karl XV?" "Nog gjorde jag så." "Hur syntes de då?" "Di var stor och ståtlig. Det har ju förresten allesammans varit av den här kongätten. Kung Gustav är ju en langen kär han ock." Jag reser mig för att tacka och taga avsked. Bilder från en svunnen tidsålder, som redan gått tillhör historien och om vilken man mest plär läsa i böcker, hava frammanats för mig av "en som själv varit med". "Tack, farbror! Tänk, vad Ni varit med om mycket. Jag får väl titta in om tio år och gratulera på hundraårsdagen...." "Åh, så länge lever jag inte. Jag börjar bli gammal och skrabbet. Tro mig, det är bara skalet kvar. Tack som hälsa på..." Då jag går, börjar de första gästerna komma. Det är en lång rad åldriga kvinnor; böjda gestalter, fårade anleten, snövitt hår. Männen deras hava, den ene efter den andre, måst anträda den sista, tysta färden till Tåsjö kyrkogård. farbror Janne är sista man på skansen. O. D. |